@evalaser bloggar

Denna blogg är hjärtat i Eva Lasers webbaktiviteter. Den utgör entrén till digitala media och samlar publicerade alster på ett ställe för att sedan spridas till olika sociala media, institutioner och individer.
Den lanserades juni 2016.

9 seconds eller Balansera Mera

För en sådär 8 år sedan blev jag kontaktad av en man i 50 års-åldern som drabbats hårt av en trafikolycka.

Hans bil blev 30 år tidigare påkörd bakifrån i hög fart på motorvägen vilket har lämnat honom svårt handikappad med en hjärnstamskada och en vänstersidig förlamning. För bloggen kallar jag honom Max. Hans fråga till mig var om jag kunde hjälpa honom med den besvärliga vänstra foten som hindrade honom vid gång.

Bloggen fortsätter...

Hjärnstamsskadan påverkar svalg, andning och tal och den vänstersidiga förlamningen hade gjort handen i det närmaste obrukbar och foten förvriden så att den endast kunde fungera hjälpligt som stöd, via stortån, i hans haltande gång. Varje steg föreföll det mig vara en balansakt utöver det vanliga. Den släpande gången, hängande på höger krycka och höger ben med ett i stort sett icke-fungerande vänsterben, i kombination med förlamningen hade gjort honom sned och krum. Detta gjorde det givetvis än svårare att förflytta sig. Hållningens hela idé är beroende av huvudhållningen och om den inte är optimal sätts hela den upprätta mekanismen på prov. Eftersom skadan var i centrala nervsystemet var spänningsregleringen ansatt med det som kallas spasticitet.

Åren har gått

Huvudhållningen är förändrad, sväljandet bättre, andningen bättre, vänstersidan mer integrerad så att mittlinjen normaliserats. Funktionen i vänster arm & hand har återkommit och vänster ben är även det mer viljemässigt. Foten blir långsamt mjukare och kan anpassa sig efter golvet så att bortdragningsreflexen dämpas och han kan stödja allt bättre. Spasticiteten har minskat i hela vänstra sidan. Vi har jobbat med allt upptänkligt och från alla håll. Träffats många timmar. Självklart är hans medvetenhet och förståelses så oändligt mycket större. Han är fortfarande i arbete.

Max kom för påfyllning sista veckan innan semestern och hade frågor kring den vänstra höften? Hur kunde han öva upp dess funktion än mera? Jag kallar det påfyllning för lektionerna är upplagda att vara ett konstruktivt stöd i hans process och ständiga övande där vi hela tiden kan flytta fram positionerna. (Ja, det är så man säger, eller hur?) Ibland kommer han två tre gånger med några veckors mellanrum ibland är det många månaders paus. Nu designade jag en för honom alldeles ny lektion där han fick stödja med det vänstra knät på min bänk som är i stolshöjd. Bänken är ju med sin storlek väldigt stabil och det uppfattas tydligt när man är så ostadig som Max är. Kryckkäppen använde han som vanligt i höger hand. Det funkade förvånansvärt bra även om det sträckte en hel del på lårets framsida på ett för honom mycket ovant sätt och impulsen var stark att falla framåt. Spasticiteten gav så småningom vika. Det viktiga var att foten inte var i golvet, utan belastningen och informationen gick rakt till höften via lårbenet och knät. 

Långsamt utforskade vi olika små variationer av positionen tills jag introducerade ett stöd via vänsterarmen mot en stolsrygg. Det är användbart att öva balans med att stå mellan två vända stolar så att rummet förminskas och trygghetskänslan ökar eftersom ryggstöden i handhöjd är nära. Ju tryggare, ju bättre balans, inget märkvärdigt med det. I Max fall lät jag den vänstra stolen vara vänd med ryggstödet bort ifrån honom så att han kunde lägga upp det vänstra knät på stolsitsen på samma sätt tidigare på britsen. Lite lågt var det, så vi la några stadiga plattor emellan för att få rätt höjd.

Så stod där Max för första gången på dessa åtta år (eller ska vi säga 38?) upprätt utan kryckkäpp med höger hand lätt stödjande på den högra stolsryggen och för första gången även med ett konkret lätt stöd genom vänstra armens skelett via det vänstra ryggstödet. Hela Maxs gestalt omorganiserades av stödet genom den viktiga numera uträtade vänsterarmen. Känslan i bäckenet blev tydlig och med den det efterfrågade klargörandet kring vänster höft. Det blev så stilla i rummet som det blir när något viktigt sker.

Vi talades vid någon dag senare och Max konstaterade att hade jag levt i en annan tid hade jag blivit kallad häxa. Jag tar inte illa upp, det är inte första gången jag hör det, utan ser det mer som ett uttryck för ett i grunden oförstående.  Lektioner som denna ger en djup påverkan rakt in i det mänskliga och i sin enkelhet upplevs det av många elever som obegripligt, ja onaturligt – som häxkonster. Att känna gravitationen genom båda benen, genom hela sin varelse berör koltbarnets oförblommade glädje av att ta sina första steg.

Detta var en ovanlig lektion för Max.

Efter många lektioner i liggande och sittande, var det nu tillräckligt tydligt och enkelt att öva en hel lektion i stående. Men läs nu inte detta som en regel att det tar åtta år för just denna lektion. Det finns många detaljer som det är oväsentligt och omöjligt att redovisa som gör att jag bedömde att nu var tiden mogen. Det intressanta är att det inte finns någon egentlig gräns i ökad förmåga för en nyfiken övande människa, även med en sådan svår skada och efter så lång tid.

9 seconds

För att illustrera hur viktig vänsterfoten är finner jag att videon överst, med Lou Coleman och Andrew Dawson, i sin enkelhet sammanfattar allt vad det är jag vill förmedla.

Rehabilitering som framtidstro
Homo Vagus & Homo Sedens

Relaterade inlägg

Språkets begränsningar

The world is not just black and white, but rather it has all possible shades of grey.

It is easier to understand one another when we are friends, and have established a common meaning of words, than to speak precisely enough to be understood by those who do not wish to be led up the garden path.

Moshe Feldenkrais The Elusive Obvious, Basic Feldenkrais