@evalaser bloggar

Denna blogg är hjärtat i Eva Lasers webbaktiviteter. Den utgör entrén till digitala media och samlar publicerade alster på ett ställe för att sedan spridas till olika sociala media, institutioner och individer.
Den lanserades juni 2016.

Svårigheten att ändra tankemönster

Som jag skrivit om tidigare

var det nu i augusti 2016 tjugofem år sedan jag fick mitt diplom från utbildningen till auktoriserad feldenkraispedagog. Utbildningen skedde i privat regi av Feldenkrais Föreningen i Stockholm och diplomet är signerat av dåvarande ordförande Jan Grönholm och min lärare Yochanan Rywerant. Föreningen anordnade tre utbildningar, Stockholm 1, 2 & 3. Jag deltog i den andra. (Om utbildning till feldenkraispedagog i Sverige finns det mycket att skriva och berätta kring men det är ett ämne för en eller flera egna bloggar.)

Bloggen fortsätter...

Yochanan Rywerant byggde sin utbildning på den unika lärobok i feldenkrais som han publicerade 1983, året före Moshe Feldenkrais död. Stockholmsutbildningarna kom att bli en i feldenkraissammanhang unik kombination av teoretisk och praktisk undervisning av klassisk feldenkrais, en kombination vilket resulterade i att vi elever fick ett språk att beskriva det vi gjorde. Flera av oss har kunnat skriva om feldenkrais – på svenska - även om utbildningen var på engelska. Elisabet Blom i Malmö har senare följt upp med en lärobok på svenska som komplement till sina utbildningar. Hon utbildar kontinuerligt feldenkraispedagoger i egen regi.

Jan Grönholm var redan författare

och hade gett ut några böcker och under hans redaktörskap samlades ett 10 tal av YR´s elever till ett bok projekt. Boken kom ut 1996 på Natur & Kultur under namnet Feldenkraismetoden – Att lära sig lära igen. Pedagoger från de första två utbildningarna i Malmö, Malmö 1 och 2, bjöds in att delta men avböjde.

Boken kom ut endast i en upplaga och är sedan länge slut på förlaget. Den finns att läsa på bibliotek, om den inte är utgallrad, och andrahandsförsäljning. Bokens första del är en presentation och bakgrund av feldenkraismetoden skriven av Jan Grönholm och inleds med ett första kapitel om Det nödvändiga nytänkandet. jag har fått JG’s medgivande att scanna in det jag behöver från boken. Det har varit på gång i flera år. Nu blev det av.

Första kapitlet om paradigm och tankemönster

är av avgörande betydelse för att förstå varför feldenkrais är så annorlunda. Jag skriver annorlunda eftersom det är vad jag hör från mina elever. Under dessa tjugofem år har hundratals elever kommit och gått. De första mötena är förvånansvärt lika oavsett frågeställning. Självfallet finns det undantag, med en överväldigande majoritet behöver förstå vart de har kommit. Det gäller att förklara att en feldenkraisprocess i första hand handlar om ett avgörande skifte i elevens tankemönster. Ett paradigmskifte.

Här följer några utdrag från Jan Grönholms tjugo år gamla text. Den står sig väl idag tycker vi båda två:

Den mekaniska tanken

”… För en del år sedan skrevs och talades det om ett kommande paradigmskifte. En del kan därför tycka att det är ett uttjatat ord, andra kanske aldrig hört talas om det. Paradigm betyder ungefär tankemönster. Att tänka helt fritt är i stort sett totalt omöjligt. Vi tänker i kategorier och bilder som tillhandahålls av det samhälle där vi växer upp. Vi får av samhället ramar för våra tankar. Vi får ett slags ett slags grundläggande beskrivnings- och förklaringsmodeller som vi använder på i stort sett alla fenomen.
Dessa tankestrukturer skiftar. De varierar från samhälle till samhälle. Skiftet från bonde- till industrisamhälle var inte bara ett byte av produktions- teknologi. Det var också en förändring av samhällets underliggande tankemönster. Tiden var inte längre något evigt återkommande som mättes med solens och månens gång. Tiden blev linjär och inte längre cirkulär. Klockan mätte ut tiden för oss, med löftet att framtiden skulle bli bättre än det som var nu. Jorden var inte längre ett levande väsen utan sågs mer som ett råvaruupplag. Den levande, besjälade organismen efterträddes av maskinen som den dominerande metaforen - allt kom att liknas vid maskinen. Allt från planeternas rörelser till de mänskliga tankarna förklarades bäst med mekanikens lagar. Människan blev helt enkelt förklarad vara en maskin.

Människan som objekt

Också synen på kunskap förändrades. Det var inte längre den gudomliga uppenbarelsen som var den yttersta källan till sanning. Vetenskapen kom att överta religionens roll som uttolkare av verkligheten och som väg till människans självförståelse. Den enda sanningen för vetenskapen var den objektiva sanningen. Endast det som kunde vägas och mätas var intressant. Kunskapen skulle befrias från allt subjektivt, både hos den som skulle undersökas och hos den som undersökte. Den kunskap man kunde nå genom ett instrument värderades mycket mer än den som människan med sina sinnen kunde erfara.
Detta kunskapsideal och denna verklighetssyn hade stora fördelar jämfört med de tidigare. Det medförde enorma materiella framsteg. Det bidrog till att skapa den moderna medicinen, som kan uträtta mirakel jämfört med fältskärer och kloka gubbar och gummor. Det har lett till att mycket av hur människokroppen fungerar har kunnat förklaras. Men frågan är om inte detta kunskapsideal idag är ett hinder för förståelsen för mycket av det som plågar dagens människa.

Det är kanske så att mycket av det som uppfattas som medicinska problem inte är det? Hur är det med den svårdiagnosticerade värken, som man inte hittar någon organisk orsak till? Finns det kanske inga fel på rörelseapparaten, som det så talande heter, som kan repareras?
Kanske ligger inte alls problemet i människan som objekt, utan snarare i människan som subjekt. Människan är mer än summan av sina omständigheter.
Vad som också avgör om hon ska få ont eller inte i sin kropp är medvetenheten - om kroppens signaler, om hur hon kan få kontrollen över sin kropp, hitta den naturliga balansen och den bästa koordinationen av sina rörelser. Ligger problemen till storutsträckning i att vi använder oss själva på ett mindre klokt sätt, då ligger lösningen i att vi lär oss ta fram mer av den medfödda rörelseintelligensen så att vi kan använda oss mer klokt.
För att kunna söka längs de banorna behöver vi andra kunskapsideal än naturvetenskapens objektivitetssträvan. Det går att närma sig människan som subjekt utan att behöva ge upp anspråken på vederhäftighet, trovärdighet och vetenskaplighet.

Den subjektiva sanningen om oss själva

De två vetenskapsteorier som är relevanta i detta sammanhang är fenomenologin och hermeneutiken.
Fenomenologin studerar främst upplevelsen och hävdar att upplevelsen, den upplevda verkligheten, är den enda verkligheten. För oss som subjekt är det omöjligt att uppfatta världen oss själva annat än i en upplevelse. Världen som en samling objektiva fakta existerar inte. Vi har bara en samling upplevelser som vi själva skapar fakta av. Faktum betyder ordagrant något är tillverkat.
Hermeneutik kan fritt översättas med tolkningslära. Det man försöker tolka är innebörder i texter, symboler, handlingar, upplevelser. Det man eftersträvar är djupare förståelse och inte bara en beskrivning.

I vetenskapens namn har människan objektifierats. För de allra flesta som fått en vetenskaplig utbildning är människans kropp ett objekt, något objektifierbart. I så gott som all medicinsk forskning är människan gjord till objekt. Med denna forskning som grund för undervisningen har läkare och sjukgymnaster fram till nu lärt sig att se åtminstone människans kropp på detta sätt.
Det är inget fel att se människokroppen som ett objekt - ur ett visst perspektiv är den det. Men så länge den är levande är den också en del av människans subjekt.

Utifrån det fenomenologiska perspektivet är det upplevelsen som är det enda som gäller för oss. Vi kan inte göra oss själva eller andra till objekt utan att det högst påtagligt påverkar upplevelsen. Är jag skolad eller på annat sätt påverkad att se på min kropp som ett objekt istället för som en del av mitt själv, påverkar det min upplevelse av mig själv. Det färgar min relation till mig själv. Det skapar en falsk separation mellan kropp och sinne som på ett ödesdigert sätt påverkar mitt sätt att vara och handla.
Ser jag på min kropp som ett objekt, som något mekaniskt, blir också min ide om rörelse mekanisk. Omedvetet påverkas då också mitt rörelsemönster till att bli mer mekaniskt.

På samma sätt blir jag påverkad om jag som patient blir objektifierad, om den mest påtagliga delen av mig själv - kroppen - blir behandlad som ett objekt. Så länge en människa är levande är det omöjligt att beröra hennes kropp utan att beröra hennes själv. Att få sitt själv berört som om det vore ett objekt är en kränkning.
Vi upplever detta utan att kanske sätta så starka ord på det. Men upplevelsen finns där och den påverkar oss, även om vi inte kan verbalisera vad som kändes fel. Är vi i en beroendesituation är det mycket sannolikt att detta bidrar till ett förfrämligande av vår kropp. Det bidrar till upplevelsen av att min kropp är ett främmande "det", att den inte är en del av mig, någonting som jag inte har kontroll över, som jag är maktlös inför. Jag blir ett offer för min egen kropp.

Ofta är vi så främmande inför våra kroppar, att när det gör ont någonstans är vår första reaktion att försöka komma till någon som är expert på kroppar och som kan fixa den. Den objektifiering av kroppen som är en del av kulturen förstärks tyvärr oftast i möten med olika typer av behandlare. Den inlärda hjälplösheten bara tilltar.

Ett förnuftigt biomekano

I och med upplysningstiden kom också synen på människan som den förnuftsstyrda varelsen. En varelse försedd med korrekt information skulle handla på ett rationellt sätt.
Med en biomekanisk analys som grund har därför sjukgymnaster, arbetsterapeuter, ergonomer och gymnastiklärare försökt instruera människor hur de ska stå, sitta, gå, lyfta osv på ett korrekt sätt. Ibland kan man få höra att det som all ergonomisk upplysning har lett till är att de flesta nu vet hur de ska arbeta på rätt sätt - men att fortfarande ingen gör det.
Oavsett hur befogade sådana uttalanden är, kan man med en fenomenologisk förståelse se ett problem. Det problemet ligger i att det är en högst väsentlig skillnad på att få höra vad som är rätt eller fel sätt att göra något på, och att i sin egen kropp uppleva vad som är ett mer eller mindre lämpligt sätt att utföra en uppgift. Ergonomiinstruktionerna ger oss visserligen en upplevelse, men i första hand är det en upplevelse av ord. Risken är då stor att det blir andras ord och inte vår egen inre känsla som kommer att styra…”

Så långt Jan Grönholm 1996.

Jag har med åren blivit allt stramare i mitt språkbruk. Vill helst tala om personer, människor, individer. Undviker ordet kropp. Och detta när vårt samhälle blir allt mer kroppsfixerat. Min hemsida heter somatik och inte tårta på tårta, alltså psykosomatik. Vill du läsa mer om definitioner av somatik kan du läsa där.

Jag verkar alltså i två paradigm, det sjukgymnastiska eller numera fysioterapeutiska och det feldenkraiska. Min professionella verklighet påminner om de diskussioner vi får allt mer av i samhällets som stort, om majoritetskulturen och minoritetskulturer. Minoritetskulturer har lätt att se majoritetskulturen, majoritetskulturen har, lite generaliserande, större svårigheter att se något annat än det egna.

På Fysioterapeuterna, mitt före detta fackförbund,

finns det ett offentligt dokument under meny profession, ”Sjukgymnastik som vetenskap och profession” från 2009 som redovisar definitioner av professionen. Dokumentet är skrivet innan namnbytet när fysioterapi blev ett varumärke med allt vad det tillhör.

Jag har valt ut ett stycke ur texten för att synliggöra att det är två olika tankekollektiv, ett som svensk fysioterapi definierar sig inom och det andra det feldenkraiska med ett annat språk och tankemönster. Jag tror att denna oförmåga till att ha helheten ut i fingerspetsarna drabbar behandlingsresultaten hårt inom fysioterapin. Och, vill jag påstå, ur ett neurovetenskapligt perspektiv är det helt otidsenligt. Valet av ord i texter av detta slag ska inte på något sätt ses som slumpartade, de representerar tankemönster. För att parafrasera Gregory Bateson. Det finns en avgörande skillnad som är en skillnad. Jämför själv texterna.

Först fysioterapeuternas text:

Kropp

Synen på kroppen i fysioterapivetenskap handlar om integration av upplevandet av kroppen och dess rörelse med kognitiva, emotionella och sociala faktorer. Kroppen är också källan till livslust och en grundval för människans existens och utveckling. Genom att vara medveten om kroppen och dess signaler och genom att ha förtroende för sin kropp kan en person uppleva sig som sammanhängande och hel. I motsats till det kan sjukdom och skada begränsa en människas liv.

Funktionsnedsättningar, smärta och lidande som manifesteras i kroppen står i fokus för sjukgymnastens intresse och kunskap. Förståelse av både kroppens fysiska funktioner och av människans upplevelse av sin kropp och rörelse ligger till grund för specifika sjukgymnastiska interventioner. Själva interaktionen mellan klienten och sjukgymnasten kan ses som ett ”kroppsligt möte” i vilket sjukgymnasten tar särskilt ansvar för hur kroppen uppfattas och förstås. Genom ökad medvetenhet om sin kropp kan klienten lära sig mera om sitt sätt att fungera och hur hon kan använda sina resurser på ett ändamålsenligt sätt.”

Min anpassning av samma text utifrån mitt tankekollektiv:

Människan

Synen på människan i feldenkrais handlar om en integration av människans upplevelse av sig själv, i handling, där rörelse, kognition, emotion och varseblivning är olika aspekter av självet. Rörelse är också källan till livslust och en grundval för människans existens och utveckling. Genom att vara självmedveten, bli varse reaktioner och triggers, och genom ett ökat självförtroende kan en person fungera mer integrerat, mer hel. I motsats till det kan sjukdom och skada begränsa en människas liv.

Funktionsnedsättningar, smärta och lidande som manifesteras i en avsaknad av rörelseförmåga och funktion står i fokus för feldenkraispedagogiken. Förståelse av både människans fysiska funktioner såväl som människans upplevelse av sig själv i handling ligger till grund för valet av information under lektionerna. Själva interaktionen mellan eleven och pedagogen är ett mellanmänskligt möte i vilket pedagogen tar särskilt ansvar för hur lektionen uppfattas och förstås av eleven. Genom ökad medvetenhet om sig själv – i gravitationen - kan eleven lära sig mera om sitt sätt att fungera och hur hon kan använda sina resurser på ett mer ändamålsenligt sätt.”


Utifrån mötet med nya elever

är här några exempel hur tankeskiftet kan bli med elever med mer eller mindre lång erfarenhet av fysioterapi & psykoterapi innan de sätter sitt hopp till en feldenkraisprocess. 

Elever berättar att de har ont i kroppen och att psykiska svårigheter och/eller händelser och trauman har satts sig i kroppen. En del utrycker sig lite annorlunda med att det emotionella känns i kroppen, att känslor upplevs i kroppen.

Min motfråga blir då.

Om det inte skulle kännas i kroppen, var skulle det då kännas?

Det uppstår ofta en stund av förvirring innan de förstår att jag är mycket allvarlig.

Förvånansvärt ofta saknar människor de mest elementära kunskaper om vad emotioner, känslor och affekter är för någonting och att det som känns per definition måste vara kroppsligt. Självfallet finns det olika definitioner och uppdelningar men när man kokar ner det så är biologin en realitet. Och att kroppen inte är en rörelseapparat.

Ett annat exempel är de elever som talar som om det satt två personer i besöksstolen framför mig. De själva och kroppen. De söker hjälp för kroppen som om de vore en förälder som kom med sitt barn och talar à dess vägnar. Med den skillnaden att kroppen genomgående benämns i objektsform.

Med samma allvar frågar jag då om ”du och kroppen” har samma personnummer eller om de har två olika nummer, två skilda identiteter?

Sedan talar vi om språkets fallgropar och möjligheten att tala om oss själva i objektsform, men just där & nu, när de beskriver sin fråga, vad de inte kan göra och vad de önskar att få för hjälp är det av största vikt att de i alla stycken är ett subjekt.

Efter att vi talat igenom förändringen av tankemönster kan de självfallet fortsätta med sitt vanemässiga uppdelade språk och vi vet att det finns en spirande förståelse som vi kan knyta an till närhelst det behövs. Självfallet kommer elever som redan har en förståelse angående sig själva som subjekt. Men alla de andra får igång sin process med större lätthet när de accepterar att ändra sina tankemönster, sitt sätt att tala om sig själva och i förlängningen, tycks det mig, får de även en större utdelning av lektioner och sitt övande.

Upphovsrätt

© Copyright Eva Laser 2016 All rights reserved

Min vänstra fot
Yes I can

Relaterade inlägg

Språkets begränsningar

The world is not just black and white, but rather it has all possible shades of grey.

It is easier to understand one another when we are friends, and have established a common meaning of words, than to speak precisely enough to be understood by those who do not wish to be led up the garden path.

Moshe Feldenkrais The Elusive Obvious, Basic Feldenkrais