Hållningens biologiska aspekter ur ett feldenkraisperspektiv

Biologisk hållning definieras även som förmågan att röra sig i sex riktningar utan någon tvekan eller förberedelse. Enkelt uttryck att resa sig upp och böja sig ner, att röra sig framåt och bakåt och slutligen att vrida sig åt höger och åt vänster. Detta innebär en handlingsberedskap i nuet.

Tar vi tennisspelaren som exempel måste hen behärska hela spelplanens yta och en skicklighet att serva såväl som att springa mot nätet eller backa till baslinjen, att slå en forehand eller en backhand. Hen behöver även behärska motspelaren. I krigskonst och sportsammanhang är det självklart med en sådan handlingsberedskap. Varför inte så under flera omständigheter?

I ett feldenkrais sammanhang avses alltså hållning något förmer än att stå rak uppsträckt, orörlig som en staty. I hållningen finns ett HUR som ligger till grund till allt vad en människa gör och åstadkommer, det vill säga ett förhållningssätt till livet. Att förflytta sig ja, men även att föra handen med mat till munnen och hålla i olika föremål. Smeka en kind eller kamma håret, sjunga en sång eller hantera verktyg…

Människan är den levande varelse som har den mest instabila hållningen av de landgående djuren. Hen kan stå på ett ben eller två ben, upprätt men hen är inte rak. Hen använder ett ben i taget vid gång och löpning och vissa hopp och blir mer stabil när hen använder två stödpunkter stående still, i vila. I sittande finns det ännu fler stödpunkter.

Hen kan rotera, snurra och vrida sig kring sin egen axel. Den upprätta stående hållningen är den neutrala positionen, en minsta gemensam nämnare, som alltid måste passeras i händelseförloppet från en handling till den nästa. Från liggande till gående passeras ett stående, från sittande till stående passeras ett stående och i varje steg finns det ett stående.