Ambivalens

Jag bestämde mig våren 2015 att skapa en blogg för att kunna skriva lite mer än kortare noteringar på sociala medier och för att de som inte läser Facebook, Twitter och Instagram med mera ska ha tillgång till mina funderingar. Det blev några bloggar närmare bestämt 10 stycken. Sedan blev jag oföretagsam framför min dator. Och tröskeln har blivit allt högre och det har kommit annat emellan efter arbetsdagens slut. Barnbarnsgöra bland annat. Sticka och sy till de små är mycket givande.

Detta med att tänka med en ordbehandlare började jag med vintern 1990. Jag hade slutat mitt arbete på Kista Företagshälsovård i november 1989 och var arbetslös. Jag hade fått ett avgångsvederlag och delar av det investerade jag i min första dator, en Macintosh. Jag satt vid soffbordet på en Stokkestol och blev genast fast. Nu sitter jag 28 år senare med en ny dator, en iMac och njuter av dess snabbhet och finess. Jag har precis som 1990 mycket tid eftersom jag har stängt Feldenkrais Skolan under några veckor på grund av reparationer i fastigheten, stambyte närmare bestämt. Huset från 1954 behöver verkligen få rören omsedda.  Så med uppgraderad teknik kanske skrivlusten återkommer? Jag gör ett försök igen och ser vad det bär.

Detta att vara ledig mitt i vintern lite längre än en lång julledighet är inte så dumt. Det behövs tid, oplanerad tid för omstart. Detta år fyller jag 66 år och redan i maj när jag fyllde 65 kände jag att det var något som var annorlunda. Jag har uppnått den vedertagna pensionsåldern och utifrån försörjningssynpunkt behöver jag inte arbeta mer. Tankarna kring detta poppar upp allt som oftast. Att vara egen företagare eller självföretagare har jag då varit sedan 1990. Nästan 30 år!

Det finns en ambivalens.

Bloggen fortsätter

Det tar tid och kraft att undervisa och att sköta ett företag själv från det allra minsta till att leverera det som elever - patienter - kunder förväntar sig att få. Vilken känsla det är att inte vara tvungen, att inte behöva, en form av frihet. Jag ska inte sticka under stol med att det stundtals har varit slitigt, stundtals mycket slitigt.

De senaste 20 åren har jag haft förmånen att arbeta inom den offentliga sjukvården det vill säga med en sjukgymnastetablering där jag kan fakturera landstinget för arvoden. Det har varit lyckosamt och jag har kunnat erbjuda den kvalité jag önskar som inte minst bygger på tid. Det tar tid att förstå, det tar tid att ändra beteenden och det tar tid innan det nya sätter sig, blir integrerat och bli till en mer självreglerande ny vana och ett annorlunda förhållningssätt till sig själv.

Jag har utvecklat min verksamhet med etableringen som bas där undervisningen i grupp och fortbildningen är fristående. Är evigt tacksam för den tjänsteman som ordnad att jag fick! ja du läser rätt, fick etableringen samtidigt som jag skrev mitt första vårdavtal våren 1998. För det var inte annorlunda då än nu. När avtalet skulle förnyas hade landstinget tänkt om. En gång förnyade jag med våren 2005 backade jag. Inte gick det att skriva på ett avtal som inte var förhandlingsbart alls! Nu heter det vårdval och precis som då stramas det åt allt eftersom och fysioterapeuterna är missnöjda med all rätt.

Ambivalensen gäller om ska jag fortsätta att arbeta heltid eller om ska jag trappa ner?

För när jag börjar minska på arbetstiden är det två år kvar att arbeta enligt lagstiftningen. Sedan måste jag lämna etablering, högkostnadskort och frikort. Och om och när jag gör det vet jag att en stor del av de som söker mig för rehabilitering idag inte kommer att komma och vilja/kunna betala allt ur egen ficka. Det är så i mitt yrke som i många andra, lång erfarenhet ger yrkesskicklighet. Vi söker hjälp av professioner men det är individer som förmedlar tjänster och det är skillnader mellan olika yrkesutövare. En faktor är tid. 45 år i rehabiliteringssvängen har satt sina spår. Intuition och omdöme är erfarenhetsbaserat. Jag har mer att ge. Och det är fortfarande roligt. Så det lutar starkt att jag tuffar på tills vidare. Stambytesavbrottet med sitt lite längre avbrott ger möjlighet att göra små förändringar i arbetssätt för att möta upp den naturliga ålderströttheten.
Inom etableringen är behandlingstiden avsatt till att vara i 50 minuter. Det är svårt att hålla. Jag är kanske för generös men det är något med timmen. En lektion har en uppföljning sedan sist, en inledning, en huvuddel och en avslutning. Sedan tillkommer tid för att bestämma hur och när. Jag har inte börjat med ”lean” ännu, det vill säga göra det på två besök det vilket bör kunna innefattas i ett om än med något mer tidsåtgång. Men kanske är det ändå här jag behöver finna stringens och sluta att ge bort en timme om dagen gratis? Det skriver sig detta, alltså är det något jag går och funderar kring.

 
På måndag 5/2 hoppas jag kunna få besked hur lång tid som reparationerna kommer att ta. Det kluriga är hur mycket ljud som huskroppen kommer att fortplanta. Bilning låter och passar inte med feldenkraislektioner. Men arbetet avstannar klockan 16.00 så sen eftermiddag är det möjligt att återgå till undervisning när själva lokalen är återställd.


Det börjar bli dags.


PS: Undrar om jag fortfarande kommer ihåg hur man gör när man bloggar med Joomla.

Upphovsrätt

© © Copyright Eva Laser 2016 All rights reserved

Evolutionen är pålitlig
Min vänstra fot

Relaterade inlägg

 

Kommentarer

Redan registrerad? Logga in här
Guest
lördag, 22 september 2018

Språkets begränsningar

The world is not just black and white, but rather it has all possible shades of grey.

It is easier to understand one another when we are friends, and have established a common meaning of words, than to speak precisely enough to be understood by those who do not wish to be led up the garden path.

Moshe Feldenkrais The Elusive Obvious, Basic Feldenkrais