By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://somatik.se/

Självkärlek och organiskt lärande del 1

Ett nytt decennium är här. Tidslinjen sträcker ut sig. Vårterminen på Feldenkrais Skolan är påbörjad i sin årliga cykel. Dagarna med mer ljus än mörker är pålitligt återkommande. Det är redan ljust när arbetsdagen börjar. Det är nu det femte året som jag varje termin har en frågeställning utifrån ett ledmotiv. Jag väljer tema för att kunna resonera kring det som inte är självklart, det som oftast är generaliserat och diffust.  Det genomgående ämnet ska ses som en frågeställning för ett utforskande, inte ett konstaterande och något som redan finns färdigt att lära ut, pränta in. Jag planerar inte en kursplan i förväg, hur terminen kommer att gestalta sig, utan låter den växa fram utifrån vad som sker kontinuerligt under lektionerna, i alla möten. Dessa ledmotiv är uppskattade. Inte desto mindre viktigt är att distinktioner och ökad klarhet är viktiga för att stimulera en eventuell beteendeförändring. Och inte minst, det ger också en möjlighet att fördjupa mitt eget lärande och livsprocess.

På somatik.se har jag skapat en meny som ger en bra överblick över de olika utgångspunkter vi har utforskat under åren. Länk[+]

Till våren 2020 har jag valt ett ledmotiv som jag benämner självkärlek och organiskt lärande. Jag tänker här utveckla en första introduktion.

Först behöver begreppet självkärlek differentieras och åtskiljas från själviskhet och egoism. Detta är något annat och inte där jag vill vara i denna klargörande text. Samtidigt tror jag att det inte alls är en självklarhet att självkärlek och själviskhet inte är synonymer utan representerar två helt olika företeelser. Kanske, undrar jag, är det svårt med självkärleken när det blandas ihop med själviskhet, ofta förknippat med någonting fult som ska hållas i schack, inte växa och bre ut sig? Min utgångspunkt är att en underhållen och växande självkärlek befruktar det organiska lärandet och vice versa.

Jag tar avstamp i påbudet Älska Din Nästa som Dig Själv påkallat i tredje moseboken nitton i bibeln, i den boken som handlar om helighet, om det som skiljer sig från det vardagliga. En text (och en människa) har ett sammanhang, en omgivning. Förståelsen blir platt och intetsägande utan den och dynamiken försvinner. Jag börjar i bibelverserna därför det är där jag har mina rötter och livsnerv, i det judiska. Inte desto mindre finns uppmaningen om medmänniskan i motsvarande formuleringar inom andra civilisationer, religioner och kulturer. Kärleksbudet eller den gyllene regeln som det kommit att kallas finns formulerad i Markus och Matteus evangelierna, inom Asatro, inom Buddism och Hinduism, inom Islam, Konfucianism och Zoroastrism och säkert fler. Det representerar inte heller en motsättning hos andra djur än människan (ja, jag ser människan som en fyrbent biologisk varelse!) Hos de andra djuren finns i olika grad omsorgen i parbildningen, om ungarna och även om andra djur i flocken på sätt som går att hänföra till kärleksfullhet.

Bloggen fortsätter

För många år sedan hade jag förmånen att ha ett lunchsamtal med Krister Stendahl (1921–2008), teolog och forskare, under en tid verksam som biskop i Stockholm och sedermera vid Harvard. Hans forskningsområde var den tidiga kristendomen. Samtalet rörde det som är likt och det som är olikt. Han klargjorde för mig vikten av att veta vad som skilde företeelser och tänkande åt snarade än fokusera på det som är likt. Det blev ett användbart samtal.

Jag återgår till min ursprungliga lagtext. Ofta tas denna mening ut ur sitt sammanhang och står för sig själv. Jag vill likna det som människor som söker mig för rehabilitering och beskriver sina svårigheter som till exempel ont i ett knä utan att alls tänka på att knäets andra ända är höften eller foten. För att inte tala om knäet och bäckenrörligheten eller knäet och huvudhållningen, eller till och med det egna rädslouttrycket. De utesluter helheten och därmed en mer funktionell förståelse av det de initialt ser som sitt problem. Intressantare blir Älska din Nästa som Dig själv utifrån hela sammanhanget i kapitlen i fråga när uppmaningen läses efter en längre uppräkning av vad människan inte ska göra mot den Andre. Konkret och handfast. Till exempel är det otillåtet att förolämpa en döv eller placera en stötesten framför en blind. Inte framställa ett orättvist beslut, varken till fördel för den fattige eller som försvar för den rike. Inte hata i hjärtat. Tillrättavisa men inte skuldbelägga. Inte hämnas eller hysa agg. Detta är några handlingar att avhålla sig från och istället en uppmanande tydlig motsats – Älska din Medmänniska – för att avrundas med anledningen och motivationen, heligheten.

Så söker jag på ordet älska i projekt Runeberg och finner språklig samhörighet med att omhulda och omfatta, inte förfölja och hata. Frid, fred och kärlek hör ihop med att skona och att älska. Det går att ringa in ett större område av konstruktiva betydelser.

Att älska är ett verb.

I den judiska traditionen är Rashi (1040–1105) fortfarande en av de stora uttolkarna. Han säger: ” Vad är fallet med den döve? Han är en som inte kan höra din förbannelse och därför kan han inte känna sig upprörd, men han har kännetecknet av att vara en levande person! Detsamma gäller för alla levande, och därmed utesluts en död person, som även om han inte kan höra och känner sig upprörd, inte lever.”

Och jag fortsätter: Om det gäller att den döve är en av de levande så är även jag själv en av de levande. För att omfatta den Andre måste jag inkludera mig själv – i kärlek.

Angående den blinde vill jag läsa in en mer metaforisk bemärkelse. Lagen påbjuder att inte sätta krokben för den blinde, vilket i källorna tolkas som att ge dåliga råd till den okunnige. En annan tankefåra blir då. Gör jag mig själv icke seende, med en avsaknad av insikt, omedveten inför vissa konsekvenser av mitt handlande och sätter därmed krokben för mig själv?  ”I see, said the blind man” var ett omtyckt utryck i min tidiga engelskundervisning.  Är självinsikt ett sätt att utöva självkärlek?

När jag fortsätter att läsa i texterna finner jag en tolkning av Abraham ibn Ezra (1100–1167) angående Att älska Nästan som jag finner användbar. Han säger ” Man måste älska det goda som hänför sig till ens medmänniska så mycket som man älskar det goda som hänför sig till en själv.”
Det tycker jag mycket om. Hur tar jag tydligt vara på det goda i mig själv?

När människor kommer för sin lektionstimme börjar vi med att följa upp vad som försiggått sedan sist. Och när jag öppnar för berättandet behöver jag allt för ofta uppmana: Börja med det som är bra, börja med det goda, börja med självuppskattning. Att du är nöjd med övandet (i medvetenhet) sedan sist och vad det har burit med sig? Slå inte på dig själv. Förminska dig inte. Du får vara här ändå.

Hillel (110 f.v. t. – 10 e.v.t.) är en tidig företrädare av den ömsesidiga etiken men sin inte formulering som understryker det konkreta handlingsområdet istället för enbart en abstrakt känsla. ”Det som är dig förhatligt, gör inte det mot din medmänniska.”

Den övergripande idén med att praktisera feldenkrais är att utforska och undersöka handling och agerande och dess förbättring. En fråga som intresserar mig är varför det inte är mer självklart att ständigt prioritera och syssla med denna förbättring. När resultatet av en lektion ofta är så tydligt och lustfyllt. Varför försvinner lugnet och klarheten ibland snabbt och är så undflyende? Varför tar det allt som oftast så lång tid för nybörjare att komma in i processen? Jag skriver självklart eftersom en gradvis förbättring, en återhämtning och ett återställande i grunden är något organiskt och naturligt. Och utan återhämtning, ingen ytterligare förbättring.

Är det en osäkerhet kring självkärleken som skapar negligering och ett främlingskap för en själv. Eller uttryckt på annat sätt. Är nyckeln den att det krävs ett ständigt arbete med denna självmedvetenhet (självkärlek) för att motverka det vi avskyr.

Älska Dig själv såsom Din Nästa.

Jag dras alltså till den (själv)kärlek som inbegriper handling och inte nödvändigtvis kärleken som en känsloupplevelse. Jag finner stöd hos Erich Fromm ((1900–1980) psykoanalytiker, samhällsteoretiker och filosof). Han skriver i sin bok Kärlekens konst från 1956. ”Eftersom man inte ser att kärlek är en aktivitet, en själskraft, tror man att allt som är nödvändigt är att hitta rätt objekt — och att allt går av sig själv efteråt. Denna inställning kan jämföras med en man som vill måla men som istället för att lära sig konsten att måla hävdar att han bara måste vänta på rätt objekt och att han målar vackert när han hittar det.” Fromm skriver om så mycket mer och analyserar olika kärlekar. Boken är fortfarande aktuell. Det är inte ovanligt att en bok som Kärlekens konst inleds med ett citat. Fromm hämtar sitt från Paracelsus [(1493/4–1541) läkare, alkemist och astrolog, verksam inom den tyska renässansen]

"Den som inte vet någonting, älskar ingenting. Den som inte kan göra någonting förstår ingenting. Den som ingenting förstår är värdelös. Men den som förstår han älskar, märker, ser ...

Ju mer kunskap som är inneboende i en sak, desto större kärlek ...

Den som föreställer sig att all frukt mognar samtidigt, som jordgubbarna, vet ingenting om druvor."

 

Upphovsrätt

© Copyright Eva Laser 2020 All rights reserved

Kommentar av en elev angående bloggen Självkärlek ...
Evolutionen är pålitlig

Relaterade inlägg

Språkets begränsningar

The world is not just black and white, but rather it has all possible shades of grey.

It is easier to understand one another when we are friends, and have established a common meaning of words, than to speak precisely enough to be understood by those who do not wish to be led up the garden path.

Moshe Feldenkrais The Elusive Obvious, Basic Feldenkrais