Ett nytt decennium är här. Tidslinjen sträcker ut sig. Vårterminen på Feldenkrais Skolan är påbörjad i sin årliga cykel. Dagarna med mer ljus än mörker är pålitligt återkommande. Det är redan ljust när arbetsdagen börjar. Det är nu det femte året som jag varje termin har en frågeställning utifrån ett ledmotiv. Jag väljer tema för att kunna resonera kring det som inte är självklart, det som oftast är generaliserat och diffust.  Det genomgående ämnet ska ses som en frågeställning för ett utforskande, inte ett konstaterande och något som redan finns färdigt att lära ut, pränta in. Jag planerar inte en kursplan i förväg, hur terminen kommer att gestalta sig, utan låter den växa fram utifrån vad som sker kontinuerligt under lektionerna, i alla möten. Dessa ledmotiv är uppskattade. Inte desto mindre viktigt är att distinktioner och ökad klarhet är viktiga för att stimulera en eventuell beteendeförändring. Och inte minst, det ger också en möjlighet att fördjupa mitt eget lärande och livsprocess.

Till våren 2020 har jag valt ett ledmotiv som jag benämner självkärlek och organiskt lärande. Jag tänker här utveckla en första introduktion.

För någon vecka sedan passerad mina podcasts av ATM lektioner 30 000 klick. Materialet på SoundCloud  och iTunes  representerar nu 9 terminers undervisning, 3 ½ år. Vanligen lägger jag ut en av veckans fyra lektionerna som jag bedömer passa bäst för att studera på egen hand utan den dialog och uppsikt som annars kännetecknar undervisningen. Men jag vet att inspelade lektioner är värdefulla även för de som inte är närvarande under förutsättning att vederbörande har ett hum om hur det går till.

Att det verkligen är så många lyssningar ska nog tas med en stor nypa salt. Men det är ändå en hel del. Ja inte i pengar förstås - det är få som ger ett ekonomisk bidrag förutom de som betalar för lektioner på Feldenkrais Skolan. För varje termin noterar vi (jag inkluderar här de elever som kommer termin efter termin och som ger mig den feedbacken) en utveckling och förfining i mitt sätt att guida och förståelsen av vad som krävs för att det ska vara intressant och utvecklande. Ja även eleverna utvecklas förstås – de tar för många några terminer tills de slutar att göra och börjar efterforska och lära på ett mer förfinat sätt. Det är en utmaning att använda rörelse som redskap för att uppnå ökad medvetenhet, något som för den oinitierade kan uppfattas som gymnastik och träning. Även höstterminen 2017 har jag sagt till mig själv som så många gånger förr; detta jag nu ser det har jag inte uppmärksammat förut, denna detalj i människans organisation/ hållning är nu tydligare än någonsin tidigare. Jag har en föraning att det kommer att vara så länge som jag undervisar och det är en uppmuntrande tanke. Skrivit det innebär det inte att lektionerna från 2013 inte har kvalité, inte alls men de har blivit lite vassare allt eftersom åren går. Den praktiska delen försöker jag numera hålla till cirka 45 minuter. Det är en fråga om mättnad av information och någon allmängiltig lagomtid.

Bloggen fortsätter...

Det kom en epost

från en av mina elever sedan många år. Eftersom det är enklare att omtala någon med tilltalsnamn kallar jag henne Dea. Hon skrev:

”Undrar helt enkelt om du har förslag på några av dina SoundCloud-lektioner som vore särskilt bra för att få upp kontakten med min vänstra fot som jag upplever inte har samma närvaro som den högra (och jag gissar därigenom ger en slags tröghet uppåt insidan av knävecket).
Jag gjorde en hel del lektioner under våren, men nu i sommar har jag mest promenerat dagligen och sprungit några gånger i veckan. Kroppen har funkat fint i det, förutom den här grejen med vänster knäveck och mina hälar som ömmar när jag stiger upp på morgonen, men det gör de oberoende av min eventuella aktivitet och jag oroar mig inte så mycket längre utan rullar på.”

Jag svarade Dea att hon skulle få besked i bloggen.

Bloggen fortsätter...

Det är ofta så att det man har i sinnet dyker upp gång på gång.

I flödet på sociala medier där jag självklart följer det som berör somatik så är det inte märkvärdigt. En kollega uppmärksammade en artikel från Psychology Today och Christopher Bergland på sin Facebook sida. Artikeln är från 2013. Fortfarande högst giltig. Jag plockar genast upp den.

The Neurobiology of Grace Under Pressure - 8 habits that stimulate your vagus nerve and keep you calm, cool, and collected.

Bloggen fortsätter...

Livet är en process, inte ett ting I synen på livet som process, en resa, finns det ständigt ett nytt nu. Liv är rörelse. Att röra sig är det enda sättet som människan kan påverka världen omkring sig. All kommunikation - tal, gester, skrift, teckenspråk - är förmedlade genom sammandragningar av musklerna. För att läsa texten framför dig rör sig ögonen, andningen fortgår och du ramlar inte av stolen eller omkull osv. Sensoriska, minnes och kognitiva processer är viktiga, men de är bara viktiga för att antingen utföra eller undertrycka framtida rörelser. Förenklat så handlar livet om att antingen röra oss emot något som vi åtrår och vill ha eller att fjärma oss från någon eller något som vi inte vill ha och som kanske även är farligt för vår överlevnad så att vi behöver söka skydd.

Bloggen fortsätter...