När jag började min pedagog verksamhet på tidigt 90-tal fick jag en omedelbar feedback från elever om att det var viktigt för dem att jag inte gjorde dem illa!
Precis så uttrycker de sig.
Fortfarande.
Gång på gång bekräftas samma erfarenhet
"Men du gör så lite! Du rör mig knappt och så händer så mycket!"
Det är inte enkelt att förstå att kommunicera information till nervsystemet - som är pedagogikens arbetssätt - inte är en strukturell behandling av muskler & leder. Det krävs inte mycket "kraft och styrka" utan istället en riktad tydlighet från min hand till elevens hjärna som tar emot och responderar på budskapet.
Att smärta ska bemötas med obehag gör mig fortfarande upprörd och väcker alltmer nyfikenhet. Kring detta finns gåtor. Varför använder man smärtsamma behandlingar i vården? Varför tillåter människor att andra utsätter en själv för starkt obehag upprepade gånger? Vems är ansvaret? Är det okunnighet, omedvetenhet eller enbart hjälplöshet - från båda sidor?
