Jag vill tacka livet...

Jag har stängt min verksamhet för sommaren. Det innebär uppbrott, avbrott & sammanfattningar. Jag tänker terminsvis i de processer mina patienter och elever är engagerade i under min ledning. Tiden är en viktig bundsförvant vilket inte nog kan påpekas. En annan viktig beståndsdel är viljan och inte minst självdisciplinen. En annan är tron och hoppet på förbättring eller snarare kanske förädling. Och så inte minst övningen, förmågan att lära sig öva - på urskiljning men även konkret kontroll av rörelser. När detta stämmer och de mellanmänskliga förutsättningarna är goda kan dialogen i denna dialogpedagogik nästan åstadkomma små under. Bara det att det inte är under utan bara något ganska enkelt och konsekvent. Det finns regler som organismen lyder under och svarar på. Följer man reglerna kan mycket hända.
Ofta hör jag mig säga att det där med kropp & själ är ganska självklart för människor när det verkligen kommer till kritan. Värre är det med höger & vänster. Sista veckorna har det varit många detaljerade berättelser om fötter, dess funktion och förmågan att stå stadigt på marken som hördes under det höga taket. Att hålla balans, att känna in benen och hur de sitter fast i höfter, bäcken och rygg.
Inför sommaren formulerar jag, inspirerad av de ben som jag berört under året som gått.

Jag vill tacka livet
som ger mig så mycket
Det gav mig två fötter
så jag kan känna marken
och när jag den beträder
kan jag klart urskilja
den högra från den vänstra
och djupt där inne
vet jag hur jag känner.

Ja visst behöver vi två ögon att se med, uppleva sommaren och dess grönska men vi behöver även en höger fot och en vänster fot som lyssnar och urskiljer marken som bär oss och som vi beträder . Att stå upprätt är för många av de jag möter synonymt med att vara mänska. Jag känner mig priviligerad att få delta i denna reparation av livet och lyssnar gärna till Violeta Parras lyrik

Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav min två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor.

eller i orginal:

Gracias a la vida que me ha dado tanto.
Me dio dos luceros que, cuando los abro,
perfecto distingo lo negro del blanco,
y en el alto cielo su fondo estrellado
y en las multitudes el hombre que yo amo.