"Och nu till den väsentliga grundsatsen, den dynamiska länken mellan att sitta och att stå.

Människor upplever vanligen passagen från sittande till stående i någon mån som en kraftansträngning och de förbereder sig för denna ansträngning utan att veta om det.

De anstränger nackmusklerna från ryggsidan, något som får huvudet att böja sig bakåt och hakan framåt. Denna överflödiga ansträngning kommer från en immunisering av bröstkorgen som förberedelse till en ansträngning i benen (som även den är överflödig), huvudsakligen i musklerna som sträcker knäna.

Alla dessa rörelser visar på avsikten att resa sig genom att huvudets rörelseenergi drar med sig hela bäckenets tyngd. Utifrån det viljemässiga kommandot och det gamla reflexmässiga kommandot, som vi har kallat det, är störningen sådan att man skjuter ifrån golvet med benen innan tyngdpunkten befinner sig ovanför fötterna. I det gamla systemet finns det en impuls att räta ut benen när tyngdpunkten befinner sig ovanför fötterna och denna upprätning upplever vi inte alls som ansträngande.

Det avsiktliga frånskjutet med benen görs vanligen för tidigt, innan den reflexmässiga stimulusen når sin höjdpunkt, och eftersom den viljemässiga avsikten avgjorts en gång för alla med en långsam rörelse, omöjliggör den för det gamla kommandot förmågan att utföra rörelsen organiskt och effektivt. Medvetenheten behöver uppfatta det organiska kravet. Denna urskiljning kallar jag ”självkännedom”.

Störningen som skapas är så här: det för tidiga frånskjutet av benen för att sträcka dem fixerar bäckenet på stället eller skjuter till och med dess övre del lite bakåt och uppresningen sker med bukmusklerna som drar med sig huvudet framåt och nedåt. Eftersom denna rörelseenergi inte är tillräcklig att lyfta bäckenets tyngd för att komma upp på de två benen (som inte är redo att bli kortare och böja knäna) – återgår kroppen till sittande. Det är möjligt att se denna störning hos åldringar eller de mycket svaga, som inte har kraft nog att övervinna de överflödiga ansträngningarna som tidigare beskrivits utöver det huvudsakliga arbetet som de behöver göra simultant. Ett förhållandevis litet arbete som är inom förmågans gräns, även för gamla och svaga."